andreajohansson

Det ar lite av ett under att jag sitter har och skriver for dom sista tva dagarna kan man hitta flera anledningar till att jag inte skulle gora det! haha. Jag och marie lamnade

i lordags Kuala Lumpur (som vi for ovrigt inte sag sarskilt mycket av) for att bege oss mot Borneo och bestigningen av Mount Kinabalu. Vi hade dagen innan bokat ett

boende som vi trodde lag nara Mount Kinabalu park, dar bestigningen startar. Vi kommer fram till Borneo och tar en taxi for att komma till hotellet. Det visar sig att det ar typ 2,5 timmars

restid dit. Okej tanker vi, vi maste ju komma dit. Det lite markliga ar ingen taxichauffor verkar veta vart detta ligger. Vi ger oss i alla fall ivag pa morka och skumpiga vagar.

Till slut efter tre timmars akning kommer vi fram till Sabah Tea som byn hette som vi skulle bo i. Chaufforen svanger in pa en kolsvart grusvag och kor uppmot ett hus som han pastar

ar varat hostel. Vi tycker det verkar himla markligt, men gar iaf ut och tittar. Det ar helt kolsvart och kanns som en riktig spokbyggnad. Vi sager till chaufforne att han maste kora oss en bit tillbaka

sa vi kan bo nan annanstans. Pa vagen ner fran detta stallet moter vi en mork bil och chaffisen stannar och hoppar ur. Ur den morka bilen kommer en annan man

och vi tanker att nu ar det slut med oss. Tva blonda tjejer med massa packning, dom lar ju i basta fall rana oss. chaffisen som pa sin hojd kan fem ord engelska vander och kor tillbaka

upp mot spokstallet. Det visar sig att det faktiskt ar vart hostel. Det kommer upp en gubbe och sager att han ar guide. Han lovar att hjalpa oss till det boende vi bokat.

Han visar oss till en stuga typ dar han ber oss vanta. Klockan ar mitt i natten och vi star ute i buschen nanstans pa Borneo. Efteren stund kommer det en man till som har nyckel.

Vi tanker att detta far ga och gar in och lagger oss. De lovar att fixa transport till oss pa morgonen till berget.

Nar vi vaknar pa morgonen mots vi av ett helt annat klimat. Det ar helt gront och grymt vackert. Mannen som kom med nycklarna visar sig vara head manager pa stallet

och ber tusen ggr om ursakt for allt och fixar frukost till oss och kor oss sen gratis till kinabalu park och hjalper oss med allt dar.

Slutsats av detta: Taskigt att doma manniskor och ett stalle innan de fatt chansen att visa vad de gar for.

Sen var det igar da dags for bergsbestigningen! Det borjade ratt okej. Marie var pigg som en mort och i princip sprang ivag. Min mage daremot ville nat helt annat, men att gora sina behov

i en regnskog funkar tydligen det ocksa. Noden har ju ingen lag! Resten av dagen blev ett enda langt astmaanfall haha. Det var sjukt jobbigt att ga denna bana. Det var hog stigning

och pulsen var onormalt hog i princip hela tiden. Nar vi fick veta att vi hade gatt 3 km var jag beredd att vanta! 3 km??!! Det kandes som vi gatt 3 MIL!!!

Tack vare Marie som peppade mig tog vi oss upp till Basecamp. Dar blev det mat och tidig sanggang, kl 18. Det va sjukt kallt pa rumet. Leggings, harembyxor, linne, kofta, mossa och vantar och dubbla

sockar var sov-outfiten. Kl 01.50 var det dags att bege sig upp mot toppen. Det var alldeles stjarnklart och himlans vackert. Och kallt. Dena dag var det Marie som hade det lite varre och efter

en redigt tuff brant med repklattring slanger sig marie pa en sten och sager att hon har dodsangest! haha, det var lite kalabalik i lagret en stund inna vi lugnade ner oss, och fortsatte mot toppen.

Val uppe fick vi se en halvdan soluppegang innan det var dags att vandra nerat igen. Sa hela dagen idag, i ca 7 timmar har vi vandrat bara nerat i branta slutningar.

Jag kan saga att Ove Mirsch forsasongstraningar, samt vasan samt allt annat i fysisk vag jag gjort har vart varre an detta.

En sadan enorm fysisk och psykisk anstrangning har jag aldrig gjort tidigare!!

Imorn flyger vi till Lina pa langkawi for sol och bad!!